Inlåst

Jag går in genom dörrarna, jag är spänd och förväntansfull.

Efter ett otaligt antal dörrar, säkerhets rutiner och spärrar så är jag framme. Jag kan andas ut, eller?

Nej men vänta, där sitter dom, de jag väntat på att träffa med spänning och nervositet. De som har tappat det viktigaste i livet: friheten.

Jag tar ett djupt andetag, är själv lite i trans och jag känner deras blickar som är som eld i ryggen.

Hur ska man bete sig, det de har i bagaget har jag aldrig varit i närheten av.

Hur hamnade jag här, hur kunde jag ens komma på tanken att välja frivilligt att låsa in mig bakom dörrar, stängsel, lås och bom? Ung tjej på en anstalt, vad tänkte jag på?

Många tankar, det snurrar, jag är reserverad men inte rädd. Kanske dumt?

De tar den första kontakten, det gick ju bra!

Nu börjar fler bli nyfikna, vem är du, vad heter du, vad gör du här, hur länge ska du vara här? Frågorna haglar över mig men det gör ingenting! Jag är glad över kontakten med de som man läser om i tidningarna. De som alla talar om och som gör saker man aldrig kommer att förstå. De som inte följer samhällets lagar och bryter mot etik och moral.

Men det är just det, här står jag med skräckblandad förtjusning, jag vajar, på ena sidan av mitt jag som skriker att akta dej, tänk dej för! Andra sidan som vägrar att förstå hur dessa människor som jag skapat dialoger med kan ha gjort sådana vansinniga brott.

Tankar snurrar, drömmar snurrar, hur, varför, är det verkligen sant?

De är ju som alla andra, vi skrattar, uppriktigt och skämtar vidare. Nej, det kan inte vara samma person som i domen. De måste mena någon annan.

Denna snälle ”pojk”, kan det verkligen vara sant? Vart är min känsla, känsla för att läsa av människor och se igenom det de döljer. Många avslöjar sig, man ser sharargongen, de är inte vad de utgör sig för att vara. Kanske är det en önskedröm men jag ser vad de inte vill att jag ska se. Men han då, vad har han gjort?

Jag går igenom gången, efter en vårdare som har tagit på sig handskar. Vi kliver in i rummet och börjar sakligt gå igenom någons saker. Personliga brev, fint ihop packade i en låda, säkert hundratals. Vem har skrivit dem, vem är hon på bilden, vem är barnen? Vi fortsätter att gå igenom hans saker, jag känner mig urdum. Att rota i någons liv på jakt efter farliga föremål. Tänk om han kommer, tänk om han blir arg, det känns inte rätt.

Klockan passerar åtta på kvällen, vi stänger de stora tunga dörrarna, säger god natt och vrider om nyckeln. Det är en underlig känsla, vi släcker ner och börjar ta oss ut genom dörrarna. Jag får flash backs till stallet, den där känslan när man släcker, stänger och går in för att natta sig själv. Men det är inte samma, medan vi låser upp (låser om oss igen) och går genom dörrarna, lämnar in nycklar och blir utsläppta av vakter. Väntar på den lilla röda lampan ska lysa för att den sista dörren ska låsas upp, det snurrar. Nej, jag hänger inte riktigt med.

Nu är jag hemma igen, slår på tv:n och slappar i soffan. Men jag kan inte slappna av, det är något som stör mig. Nyckel knippan som vrids om, de stora dörrarna som vrids om och ett leende, en snäll gest. Pang! Där är dörren stängd. Friheten är berövad mer än någonsin och ändå så är det en likgiltighet de visar. Jag förstår inte…

Citat- jag har bara tre år kvar, det kommer att gå fort!

Jag tänker stilla att jag inte förstår. Många har suttit i 14 år, jag förstår inte.14 år bortkastat, till vilken nytta?? Jag hoppas i min blåögda fantasi att det är de sista åren någonsin de kommer att sitta. Att de hittar vägen tillbaka och tar till sig en ljus framtid. En framtid och frihet som innebär ett liv utan droger och kriminalitet. Jag hoppas och tror!

Elin 090930